Jag är tillbaka här .
Enjoy!
idag har jag fickparkerat
Hela veckan har jag gått omkring och haft ångest över dagens körlektion, alltså ångest i förväg. Hela vägen till stan satt jag och stirrade med den tomma hamsterblicken och hoppades att bussen skulle köra av vägen. Självklart händer inte såna saker då man ber om det och det var ju tur. Idag var det kul att köra bil igen! Tillåme fickparkering va kul.
Man har bättre dagar och man har sämre dagar. Onekligen.
Annars så är det som vanligt. Jobba, äta, sova, jobba, äta, sova…
ja varför
Vissa dagar känns allt bara så totalt meningslöst. Varför lever man då man ändå ska dö? Typ.
Och det leder ju osökt in på nästa fråga. Vad händer egentligen när man dör? Blir det bara svart som när man sover? Hoppas! Sova är ju det bästa som finns.
Under funderingar
vad gör man inte
Min hund är en bortskämd jävel. Inatt är andra natten jag får ligga som en ostkrok i soffan bara för att grisen ska få en behaglig nattvila. Jag är ägd…av min hund.
Det här börjar bli pinsamt.
mona 78 år
Nu är det ingen hejd på åldrandet. Jag har anmält mig till en studiecirkel, stickning ska bli min nya hobby hade jag tänkt. Jag överraskar mig själv varje dag.
en halv liter dr pepper och en påse ostkrokar senare…
Det finns vissa likheter.
lingonveckor
Rubriken betyder inte att jag ska gå ut och plocka lingon men däremot att grisen kommer att gå runt och skvätta blod runt sig här i typ 3 veckor. Detta betyder att jag fått lov att rulla ihop vår fina garniga matta som annars brukar fungera bra som fotvärmare under kyliga kvällar. Detta betyder också att hon kommer att vara tvungen att sova i sin egen säng på nätterna. Det är mer synd om mig än om henne, vem ska jag nu kramas med?
Löptider är det sämsta med att ha hund. Grisens öron brukar mystiskt sluta fungera, nosen limmas fast i marken och kisspauserna infinner sig ungefär en gång var tionde meter. Lukta–registrera–markera! Den där babianröven hon brukar få är inte heller något man är direkt stolt över…
Helgen har spenderats ute i skogen hos syster. Det har varit ettårskalas och full fart hela dagarna. Nu är jag hemma i tystnaden igen. Det kändes nästan lite sorgligt att komma hem, den där familjekänslan är en fin grej.
klumpen
Det där med att dokumentera som jag skulle bli bättre på… Ville bara upplysa om att kameran har gått upp i rök, det finns också en viss risk att den ligger på en sten någonstans utmed öreälven men det känns inte logiskt. Det är mera logiskt att den gått upp i rök faktiskt. Jag tappar väl aldrig bort nåt…ehh…
Mobilkameran är också tillfälligt ur funktion eftersom jag tappat telefonen i marken typ en gång om dan förutom senast då jag gick på stan och den lyckades slinka ur min näve inte mindre än 3(!) gånger inom loppet av ungefär en minut. Ja, det var mitt på blanka dan. Nej, jag va inte full. Minneskortet har iallafall hoppat ur sin håla och även det gått upp i rök. En telefon är i princip obrukbar utan minneskort. Suck.
Som tur är har jag inte lyckats tappa datorn i golvet…än.
fast i nostalgi
Ju äldre man blir desto mer gillar man att tänka tillbaka på hur det var förut. Barndomen hade till exempel sina höjdpunkter. Om det är något som var bättre förr så är det onekligen sagorna. Dom kunde vara råa och skrämmande, det fanns elaka häxor och troll och många sagor som t.ex. bröderna grimms alster lyssnade man på med skräckblandad förtjusning. Sagorna kunde även vara lite sorgliga och mörka, som t.ex. ”vem ska trösta knyttet” av Tove Jansson. Där fanns det minsann ingen prinsessa och ingen prins heller för den delen som kunde leva lyckliga i alla sina dar i ett sagoslott. Däremot ett skrutt och det där knyttet som reser iväg i filifjonkans båt och även dom lever lyckliga i alla sina dar för att dom kan trösta varandra och inte behöver vara rädda mer.
”Nu skymta svarta berg vid horisonten tre vilda berg där skrymt och mårror bo, men nitton homsor fikade med dronten och lade ut ett nät i frid och ro. Och knyttet sa: förlåt en resenär som undrar om ett skrutt har varit här? Det har hon visst, sa dronten glatt, ett skrutt med trassligt hår blev alldeles ifrån sig och sprang hemifrån igår, men vart hon sprang och var hon finns och var hon sist blev sedd det vete mårran, men jag tror att hon var gräsligt rädd, och vem som tröstar henne är mera än jag vet för jag är på semester och nu vill jag lägga nät.
När skymningen så småningom sig sänkte kom ludna småkryp fram på alla håll, de hade bleka nattögon som blänkte och viskade: där går ett ensamt troll, ett ensamt stackars knytt som går och tror att han är mycket stark och mycket stor… Långt inne mellan bergen hördes mårrans hemska rop och knyttet gick och gömde sig i första bästa grop, men om en kvart flög knyttet opp och stampade och sa: nu är jag mera arg än rädd, och det är ganska bra, jag måste trösta skruttet, jag får inte vara svag för hon är nog, om möjligt, ännu räddare än jag!”
en ensam flaska låg och drev och drev,
den flöt iland på udden framåt natten
och inne i den låg ett litet brev.
Det var en sorgsen text, och den var kort
och namnet hade havet tvättat bort.
Men knyttet satt och tydde ut det lilla som fanns kvar
och över hela stranden lyste julimånen klar.
”…jag är så rädd för mårrans tjut och jag har ingen vän,
jag känner mig så övergiven nu i skymningen…
försök att lite trösta mig om du är stark och snäll,
jag är ett mycket litet skrutt och det är nästan kväll…”.
Under funderingar
