lingonveckor

Rubriken betyder inte att jag ska gå ut och plocka lingon men däremot att grisen kommer att gå runt och skvätta blod runt sig här i typ 3 veckor. Detta betyder att jag fått lov att rulla ihop vår fina garniga matta som annars brukar fungera bra som fotvärmare under kyliga kvällar. Detta betyder också att hon kommer att vara tvungen att sova i sin egen säng på nätterna. Det är mer synd om mig än om henne, vem ska jag nu kramas med?

Löptider är det sämsta med att ha hund. Grisens öron brukar mystiskt sluta fungera, nosen limmas fast i marken och kisspauserna infinner sig ungefär en gång var tionde meter. Lukta–registrera–markera! Den där babianröven hon brukar få är inte heller något man är direkt stolt över…

Helgen har spenderats ute i skogen hos syster. Det har varit ettårskalas och full fart hela dagarna. Nu är jag hemma i tystnaden igen. Det kändes nästan lite sorgligt att komma hem, den där familjekänslan är en fin grej.

klumpen

Det där med att dokumentera som jag skulle bli bättre på… Ville bara upplysa om att kameran har gått upp i rök, det finns också en viss risk att den ligger på en sten någonstans utmed öreälven men det känns inte logiskt. Det är mera logiskt att den gått upp i rök faktiskt. Jag tappar väl aldrig bort nåt…ehh…

Mobilkameran är också tillfälligt ur funktion eftersom jag tappat telefonen i marken typ en gång om dan förutom senast då jag gick på stan och den lyckades slinka ur min näve inte mindre än 3(!) gånger inom loppet av ungefär en minut. Ja, det var mitt på blanka dan. Nej, jag va inte full. Minneskortet har iallafall hoppat ur sin håla och även det gått upp i rök. En telefon är i princip obrukbar utan minneskort. Suck.

Som tur är har jag inte lyckats tappa datorn i golvet…än.

fast i nostalgi

Ju äldre man blir desto mer gillar man att tänka tillbaka på hur det var förut. Barndomen hade till exempel sina höjdpunkter. Om det är något som var bättre förr så är det onekligen sagorna. Dom kunde vara råa och skrämmande, det fanns elaka häxor och troll och många sagor som t.ex. bröderna grimms alster lyssnade man på med skräckblandad förtjusning. Sagorna kunde även vara lite sorgliga och mörka, som t.ex. ”vem ska trösta knyttet” av Tove Jansson. Där fanns det minsann ingen prinsessa och ingen prins heller för den delen som kunde leva lyckliga i alla sina dar i ett sagoslott. Däremot ett skrutt och det där knyttet som reser iväg i filifjonkans båt och även dom lever lyckliga i alla sina dar för att dom kan trösta varandra och inte behöver vara rädda mer.

”Nu skymta svarta berg vid horisonten 
tre vilda berg där skrymt och mårror bo, 
men nitton homsor fikade med dronten 
och lade ut ett nät i frid och ro. 
Och knyttet sa: förlåt en resenär 
som undrar om ett skrutt har varit här? 
Det har hon visst, sa dronten glatt, ett skrutt med trassligt hår 
blev alldeles ifrån sig och sprang hemifrån igår, 
men vart hon sprang och var hon finns och var hon sist blev sedd 
det vete mårran, men jag tror att hon var gräsligt rädd, 
och vem som tröstar henne är mera än jag vet 
för jag är på semester och nu vill jag lägga nät.

När skymningen så småningom sig sänkte 
kom ludna småkryp fram på alla håll, 
de hade bleka nattögon som blänkte 
och viskade: där går ett ensamt troll, 
ett ensamt stackars knytt som går och tror 
att han är mycket stark och mycket stor… 
Långt inne mellan bergen hördes mårrans hemska rop 
och knyttet gick och gömde sig i första bästa grop, 
men om en kvart flög knyttet opp och stampade och sa: 
nu är jag mera arg än rädd, och det är ganska bra, 
jag måste trösta skruttet, jag får inte vara svag 
för hon är nog, om möjligt, ännu räddare än jag!”

 

 
en ensam flaska låg och drev och drev,
den flöt iland på udden framåt natten
och inne i den låg ett litet brev.
Det var en sorgsen text, och den var kort
och namnet hade havet tvättat bort.
Men knyttet satt och tydde ut det lilla som fanns kvar
och över hela stranden lyste julimånen klar.
”…jag är så rädd för mårrans tjut och jag har ingen vän,
jag känner mig så övergiven nu i skymningen…
försök att lite trösta mig om du är stark och snäll,
jag är ett mycket litet skrutt och det är nästan kväll…”.

det var bättre förr

Det här är humor mellanstadieskämt(hanapee)

Fast för min del började väl dom skämten snarare på lågstadiet…eller innan dess…(åldersnoja).

Håller ungarna fortfarande på med sånt? Eller är det ett inkorrekt beteende precis som det på vissa förskolor är förknippat med dödsrisk att klättra i träd? Jag tänkte på det då jag och M satt och jämförde våra ärr nån dag i förra veckan. Får dagens ungar ens några ärr? Det var fan skitkul att va barn på min tid. Man va ute mest hela dagarna å kom bara hem för att äta middag. Man byggde kojor, klättrade i träd, lekte gamla godinglekar som ”knutgubbe” och ”kurragömma med dunk”. Man fångade fjärilar å flög drake…

 

Åhh

hundägare alltså…

Jag börjar undra om det bara är jag som är onormal för att jag inte vill att min hund ska hälsa på alla hundar vi möter. Idag t.ex mötte jag en gammal farbror som självklart hade en dvärghund. Självklart hade dvärghunden inget koppel men farbrorn lyfte upp den och tog den under armen då han såg grisens uppblåsta bringa.

-Är det en hanhund?

Näe svarar jag och fortsätter gå.

-Jamen då går dom bra ihop! Säger farbrorn glatt och följer efter mig… FÖLJER EFTER MIG!!!

Det måste förresten vara den största myten om hundar. Grisen gör inte skillnad på kön och hon funkar bra ihop med dom flesta hundar OM hon inte är kopplad och OM dom inte muckar. Och framförallt så är det JAG som bestämmer om nån annan byracka ska få lukta henne i rumpan.

Grisen gillar inte stalkers så hon gav ifrån sig nån sorts gurglande läte som möjligtvis var tänkt att låta som ett varningsmorr. Jag vände mig om å sa ”hon är i löpen så det är nog ingen bra idé” och fortsatte gå. Det var ju nästan sant iallafall för löpet kommer snart men inte än på ett par veckor. Hursomhelst så funkade det, farbrorn klämde fast den stackars hunden hårdare under armen och  mumlade nåt om att att ”ja, då blir han väl alldeles vild den här” åsså vände han.

Hundägare är ett konstigt släkte. För nåt år sen hade vi en incident med en gammal gubbe i skogen. Ingen hundincident alltså men han hotade däremot att slå pannbenet ner i halsen på min man. Vad hade han då gjort för att förtjäna detta mordhot? Jo M stampade i marken för att försöka hindra gubbens två (eller var det tre?)okopplade hundar från att springa fram till grisen, detta för hans skull mer än för våran. Även om grisen är snäll så behöver man ju inte utmana ödet i onödan. Gubben tyckte inte likadant och citatet ”jävla hängröv” kommer jag att garva åt resten av livet. Han måste varit full…eller dement…förmodligen både och.

En sak blev jag däremot imponerad över då det gäller den där farbrorns hund, den skällde inte. Hur ofta träffar man en dvärghund som inte hoppar och skäller!? Det var nåt nytt!

touch, feel & lose

 

Ryan Adams är fan helt jävla underbar!

Nu ska jag återgå till fråga olle dokumentären. Det närmaste sex jag kommer i dessa närhetslösa dagar.

stormigt

Imorse stormade det så mycket att jag väntade mig att takpannorna skulle blåsa bort. Jag kastade mig ur sängen, slängde på mig en t-shirt och rusade ut för att rädda olivträdet—a.k.a. min bebis. Jag såg framför mig hur trädet skulle ligga lemlästat någonstans ute på gräsmattan men som tur var så stod det kvar. Inte en enda oliv hade blåst bort.  Ibland har man tur.

Och på tal om tur så hade jag medvind i stormen idag då jag cyklade till jobbet. Det var alltså bara att åka med. Och då jag skulle hem hade det slutat storma och solen sken. Kanske läge för en trisslott? Näe, man ska nog inte utmana ödet.

Nu ska jag äta. Som vanligt.